Av militära strategiska skäl var det viktigt att järnvägen lades långt in i landet så att den skulle vara utom räckhåll för eventuella landstigande fiender. Det medförde negativa konsekvenser då Örnsköldsvik som typisk handelsplats hade intresse av smidiga transporter och handelsvägar.

Kommunalstämmans yttrande i december 1881 gav ett resignerat uttryck för vissheten av att köpingens kommersiella intressen måste träda tillbaka för de militära kraven men man lade fram önskemål om att få banan dragen så nära som möjligt.

Dragningen av stambanan genom Ångermanland fick så småningom två val, "Björnalinjen" och "Gideålinjen". Vid riksdagen 1888 fastställdes dragningen Björnalinjen. Den dragningen ansågs som den säkraste ur militär synvinkel då "Gideålinjen" hade hamnat för nära kusten.

Bibanan till Örnsköldsvik utstakades av ingenjör H.Groth och godkändes av stämman i oktober 1888. Dragningen anslöt vid Mellansel och blev vad vi idag kallar Mellanselsspåret.
Stambanebygget kom allt närmare och i maj 1889 nådde arbetet Anundsjö och i maj 1890 var man framme i Mellansel. I maj 1891 höjdes jublet i Örnsköldsvik då underrättelsen kom att bibanan Örnsköldsvik — Mellansel var beviljad. Man firade med kanonsalut, allmän flaggning och en improviserad fest på hotell Örn.

Persontrafiken till och från Örnsköldsvik höll sig de två första åren till något över 30.000 resande per år och var vid år 1900 uppe i 45.000/ år. Godstrafiken var vid det första året också stor; 17.500 ton och ökade i en relativt jämn kurva till 21.000 ton år 1900.

Bilden nedan visar Centralstationen och landsvägen mot Domsjö. Stationen byggdes 1892 i rött tegel och plåttak. Invändigt finns en storslagen väntsal som närmast utformats som en tänkt vikingasal. Fotografi från förra sekelskiftet. Klicka på bilden för större storlek.

Nästa del Tullverksamheten